Rensa.

.

När ens hem börjar bli så proppat med saker att det helt enkelt är både fullt och överfullt är det dags att göra något som egentligen borde gjorts för länge sedan. Rensa! Det är detta som nu påbörjats här i mitt, jag menar vårt hem.

 

Det känns onekligen väldigt skönt att inte vara ensam om detta projekt. Visserligen finns det ju delade åsikter om en del saker som till exempel min vävstol. Nu har min man äntligen insett att det inte är någon idé försöka övertala mig kasta den så istället muttrar han då och då; ”Den kommer lite närmare dörren undan för undan”. Det är han som placerat den närmre dörren. :)

 

Hur som helst kom det förra onsdagskvällen två välvilliga herrar med en stor släpkärra efter bilen. En ung glad tjej med långt ljust hår prydde detta ekipage som kom från Pingstkyrkans secondhand. Kunde inte låta bli att kommentera detta med den vackra flickan men herrarna bara skrattade lite och såg ännu nöjdare ut. Förmodligen vana vid kommentarer. Sedan började det bäras möbler så det stod härliga till.  Lite yta är nu frilagd i vårt proppfulla hus och jag är så tacksam till herrarna som hämtade våra möbler.  Jag känner igen mig i Tomas Sjödins krönika ”Rymmas i sitt eget liv”. Klicka här om du vill läsa den.  Det är verkligen skönt!

 

John Kluge var för mig ett helt okänt namn men så var vi på en liten enkel konsert i helgen och gissa om jag blev förvånad. Lyssna och njut! 

 

 

Allt gott!

 

Maria

 

 

Motarbeta influensan.

 
 

Jag har redan listat ut hur jag ska göra för att motarbeta kommande förkylningar och influenser. Jag ska plocka, förvälla och bereda för att så småningom stoppa dem i frysen. Här ska läggas upp ett lager för minst ett år framåt. I år ska det inte bara planeras, i år ska det göras också för det här med influenser är inte roligt.

 

Det är nu de börjar titta fram vid solväggar, i diken och vid vår grannes vedskjul. Jag såg riktigt fina på väg hem från jobbet förra veckan men då fanns varken påse eller sax med. Idag får jag nöja mig med grannens vedskjul för någon längre promenad orkas inte med. Smidigt ändå ha maten på så nära håll.

 

Sagt och gjort, på med vinterpälsen och ut i blåst och sol. Tur det är nära till grannens skjul men var är de någonstans, ”Hallå, små nässlor inte ska ni gömma er för mig”. Då hörde jag en svag röst ”Vi kommer när solen skinit på oss några dagar till så lova att du kommer tillbaka då. Lova!”. Hur kunde jag glömma att jag åker fyra mil söderut varje gång jag ska till jobbet?

 

 

 
 

Den promenaden blev lite längre i hopp om att det kanske fanns vid gården. Men inte ens jag kunde med att klampa omkring där runt de gamla husen hur som helst. Kanske vid pumpstationen men där hittade jag bara dessa för mig okända växter. De har väl också rätt att finnas till tänkte jag och lommade snopet iväg hemåt.

 

 

 
 
Vill du läsa om brännäslan som är en av våra örter kan du följa länken till Skogsskafferiet här. De skriver även om fler ätliga växter vilket ju kan vara bra. Hittar man inte det ena kan man ju välja något annat i detta  skafferie.   

 

 

 
 
 
Här har det tydligen gått mer än en propp. Själv kryper jag ner under min filt igen och hoppas slippa byta propp än på ett tag eller kanske det är lite samma sak. Elektricitet har aldrig varit min grej.
 
 
Maria
 
 

Fotspår

 

 

Näsan är som en vattenkran. Den blir ömmare och ömmare och det är inte utan att jag längtar till den gamla typen av näsduk i tyg som åtminstone var lite skonsammare. Orken är som bortblåst och det är inte mycket min arma lekamen är villig att göra förutom att ligga under en filt. Men tankarna går ju även då.

 

 

Den där frågan jag råkade ställa i mitt inlägg första april har envist kommit och gått ända sedan dess. Den frågan tar liksom aldrig slut. Har inget slutgiltigt svar. Vem har lämnat störst fotspår i mitt liv?

 

 

Mina tankar gick först till pappa men vid närmare eftertanke har jag kommit fram till att mamma betytt och påverkat så mycket mer än vad jag tänkte då i skrivandets stund. Jag fick bara drygt elva år tillsammans med henne, elva dyrbara år. De gav många fina minnen. Det enda positiva med att vara äldst i ett sammanhang som detta är just alla minnen man hinner samla. Förövrigt är det tufft att vara storasyster på många olika sätt.

 

 

Även ett barn märker när något inte står rätt till. Mamma blev tröttare, behövde vila,  samtalen blev alvarligare och tystnade så där konstigt,  frågor från bekanta, läkarbesök och så småningom operation, sjukhusvistelser med en och annan permission och så vidare. En tidig morgon fick mamma sluta. Hon orkade inte en dag till.

 

 

Detta som jag kort berättat plus pappas sätt att tackla framtiden som ensam pappa till tre barn har satt oerhört djupa spår i mig, format mig och de val jag gjort i mitt liv. Här ser du mig och pappa ute i snödrivorna.

 

 

 

 
 
 
 
Till sist vill jag tacka min mamma och pappa för allt de gett mig och tack min käre pappa för att du inte gav upp när du stod där ensam med tre små flickor ensam. "Det är bra att vara envis ibland, eller hur?" Detta var lite om något mycket stort och komplicerat.
 
 
 
God fortsättning på helgen!
 
 
Maria
RSS 2.0