Ett liv.

 

Det finns en plats i huset det verkligen tar emot att städa men igår tog jag äntligen tag i det. Började lite försiktigt med skrivbordet, putsade fönstren, sög upp mängder med damm och döda flugor bakom skrivbordet bland alla kablar. Sedan satte jag mig vid tangentbordet men den här gången för att göra rent det. Oj vad fint det blev. Som du förstår är det kontoret jag befinner mig i. På ett kontor finns papper, papper i mängd. De tar liksom aldrig slut känns det som och vad man hittar sen. Massor.

 

Här är en text. Jag skrev den för många år sedan och liksom en del annat blev den bara liggande. Men nu delar jag den med dig trots att den är obearbetad och inte helt klar. Varsågod!

 

 

 

Ett liv.

 

 

En ilsken signal ekade mellan väggarna i den långa korridoren. Jag hatade det där skärande och skorrande ljudet som fick mig att vilja slå händerna för öronen innan huvudet sprängdes. Borde det inte finnas en bättre signal? Men ingen varken elever eller lärare kunde undgå att det var dags för dagens första lektion på Lugnets gymnasium.  Förutsättningen var att man var där förstås.

Utanför sal tretton samlades en klunga mer eller mindre sömniga sjuttonåringar. Någon ondgjorde sig över den låsta dörren men de flesta var tysta och plugghästarna bläddrade i sina böcker. Ville de kanske imponera? Dan gick som vanligt fram och tillbaka. Sparkade eller slog på det som råkade vara i vägen men efter tio minuter gav han upp

”Nää, va faan. Matte kan ni ha själva om kärringen kommer någon gång.”

Till hans fördel kan ju sägas att han var den ende som tilltalade alla.

”Hörru, har du sett Ville idag”, undrade jag.

”Nää, vi är inte polare längre.”

När Dan spankulerade iväg mot uppehållsrummet kände jag mig väldigt ensam. Vi hade trots allt hängt ihop ett tag Dan, Ville och jag. Idag var Ville borta och Dan föredrog sitt eget sällskap. Jag kunde inte få Ville ur huvudet men kanske han bara hade försovit sig och snart skulle komma släntrande med sitt vanliga godmodiga leende på läpparna.

 

Vi trivdes ihop jag och Ville men han hade inte så många kompisar. Han hade haft det trassligt hemma så länge jag kunde minnas och kanske det satt sin prägel även på hans förhållande till kompisar? Han pratade aldrig så mycke om det men jag hade förstått att hans mamma flyttat nyligen så nu var det bara han och farsan som bodde kvar i lägenheten. Eftersom farsan var arbetslös levde de nog långt under existensminimum. Ville fick inte ens pengar till bussbiljetter och det var därför vi skulle träffats vid busshållplatsen i morse. Det kom vi överens om igår kväll efter filmen hemma hos mig. Ville skulle precis gå när vi kom på det. Eftersom min lillbrorsa inte skulle behöva sitt busskort på en hel vecka kunde Ville låna det. Vi brukade göra så ibland och än hade inte Ville missat ett enda sådant tillfälle. Annars hände det att han var försenad lite då och då men det tar en stund att gå fyra kilometer. Tänk om jag kunde hjälpa Ville och fixa en cykel till sommaren. Det vore grejer.

 

Mattekärringen kom och lektionen kunde börja. Tror inte jag räknade ett enda tal men sen var det dags för Kompassen, vår geografilärare som är en klurig spelevink, mer rund i kroppsformen än avlång. Han sätter sprätt på tillvaron och när det blev dags för håltimma var jag bättre till mods än vad jag varit på hela dagen. Ville hade ingen egen mobil så jag ringde hans farsa i hopp om att han skulle veta var hans son höll hus. Inget svar.

 

Det raspade till i högtalar anläggningen och rektorns röst hördes.

”Vi ber er som går barn och fritidsprogrammet klass F2 gå till lektionssal tretton.”

Allt var tyst i rummet förutom en stol som skrapade mot golvet och Dans fingrar som oupphörligt trummade mot bänkskivan. Inte ens tjejerna fnissade. Eftersom Kompassen, Klas heter han egentligen är vår klassföreståndare var det han som stod i dörren och tog emot oss. Det var inte den vanlige Kompassen utan en mycket allvarlig man som såg mycke trött ut. Vem var det nu som hade ställt till med rackartyg? Måste vara något allvarligt eftersom rektorn var med, funderade jag.

”Då är vi här allihop. Min önskan är att vi inte,” ”inte hade behövt samlas här idag.” Kompassens röst var grötig nu och orden liksom stockade sig. Jag hörde hur Dans fingrar slutat trumma och sneglade försiktigt på honom. Då kom orden.

”Vår kamrat Ville dog i natt och kommer inte tillbaka till oss mer.”

Tonläget, känslan jag fylldes av och Kompassens snyftande andetag. Jag kommer aldrig glömma det. Det dunkade i öronen. Långt bort hörde jag rektorn berätta hur Villes pappa hälsade klassen.  Ett ljus tändes och vi fick erbjudande om att prata med någon om vi behövde.  Resten av dagen fick vi ledigt och det var under tystnad vi skiljdes. Någon grät.

 

Jag vet inte hur jag kom dit. Jag var som lamslagen. Det var utanför Villes dörr jag stod tre trappor upp i ett hyreshus när jag tryckte på ringklockan. Jag såg Villes farsa öppna men han blev suddig och rösten kom långt bort ifrån.

”Aron, är det du som kommer. Ville är inte här.”

Då brast något och jag en sjuttonårig grabb började gråta. Fick inte fram ett ljud. Kunde inte röra mig. Vad hände?

”Aron kom in.”

Kvinnan var försiktig. Hon mer eller mindre ledde in mig i hallen. Hela tiden höll hon om mig. Småpratade. Undrade om jag drack te. Visade mig till soffan och där satt vi sen och pratade och grät om vartannat. Villes farsa berättade hur Ville blandat alkohol och tabletter och sedan åkt till stadens utsiktsplats för att avsluta sitt liv. Tabletterna vet han inte var pojken fick tag i men alkoholen var hans egen.

”Jag är skyldig till min egen sons död, Aron.”

Hulkande lutade han huvudet i händerna.

Ett par timmar senare kom jag hem och det var med bävan jag öppnade vårt medicinskåp.

 

 

av Maria Bromander

 

 

 

 

Så tror jag du som läsare fått både en och annan tanke, egna fredagstankar. Med detta önskar jag er en riktigt

 

 

 

God och Glad Helg!

 

 

Maria

 

 

 

 

 

Det är skördetider.

Nu öser regnet ner utanför fönstret vilket är tur i oturen. Annars hade bloggandet fått vara idag och tiden ägnats åt blåbär, vinbär, plommon och kanske ett och annat i trädgården. Jag tog mig en ledig dag bara så där idag. Det är en av fördelarna med att inte jobba efter schema utan gå på årsarbetstid.
 
 
 Efter frukost och en skvätt kaffe trampade jag iväg till skogen. Det bara kryllar av blåbär och i ärlighetens namn kan jag inte förstå att inte fler är ute och plockar men alla kan ju inte vara lika tokiga i bär som jag. Att daggen skulle torka det hade jag inte tid att vänta på för det lovades regn frampå förmiddagen.
 
 
För en vecka sedan sken solen och det såg ut så här där jag parkerade min cykel. Idag var det mulet men blåbär fanns det även om inte just de här var kvar. De ligger i min frys eller så mumsade jag i mig dem.
 
 

 
Lingon finns också hur mycket som helst i samma skogsparti men de behöver ytterligare lite tid innan de är klara att plocka.
 
 
 
 
Jag hann väl få ihop ungefär lika mycket idag innan regnet kom men den här gången var blåbären lite blötare.
 
 
 
 
Så jag spände fast mina föräldrars gamla repa på pakethållaren och vände om hemåt nöjd och glad med vad som blivit. Repan kommer från mitt föräldrahem och är en riktig repa enligt min far. Jag är beredd att hålla med. Funkar mycket bättre än de nya vi har. På tradera kan man köpa en för drygt 300 kronor men min är värd mycket mycket mer. 
 
 
 
 
Hemma väntade plommon och sen har vi vinbären och ... men nu är det bäst jag tar en sak i taget.
 
 
 
 
Först äta lite linsgryta och sedan blir det att ta hand om bär och frukt medan regnet får fortsätta ösa ner. Tänk vad mycket gott jag kommer ha att njuta av i vinter och bjuda på en paj är väl aldrig fel om man får oväntat besök.
 
 
God fortsättning på veckan!
 
 
Maria
 
 

Livsnjutare.

 

Ordet livsnjutare tilltalar mig skarpt. Liksom jag har en yrkestitel har jag också  en del andra titlar och just livsnjutare vill jag ska vara en av dom. Varför? Jo, för kan man njuta av livets små guldkorn mår man otroligt mycke bättre än om man fastnar i en vardag full av enformighet och tristess. Det är en rikedom helt enkelt.

 

I veckan har vi haft ett underbart väder med ljuvligt sköna sommarkvällar. För mig har det varit en intensiv arbetsvecka då jag som vanligt mött lite av varje. När man åker runt och "gästspelar" lite här och var blir det så men framförallt  en bild har fastnat på min näthinna. Nu får man inte gå omkring och ta kort på folk hur som helst så den här bilden får du måla upp i ditt eget huvud.

 

En äldre man i 75-årsåldern hade parkerat sin rullator vid en av innergårdens soffor. Inte alls konstigt egentligen för kaffe hade just serverats en stund tidigare dem som  önskade. Innergården är vacker med ett litet lusthus och prunkande blommor runt omkring. En oas mitt i stan. Men mannen hade inte bara satt sig på soffan, han hade lagt sig raklång med armarna under huvudet och benen lätt böjda. Hela bilden utstrålade avslappning, njutning och vila. På samma gård är barn från förskolan ute och leker men han låter sig inte störas  varken av dem, deras lärare eller föräldrar utan bara ligger där helt obekymrad timme ut och timme in.

 

Senare på kvällen är jag på väg till tvättstugan och reagerar på en fantastiskt vacker musik med milda toner som fyller korridoren. Vem sitter i en av fåtöljerna tillbakalutad om inte samma man. När jag går förbi öppnar han ögonen och säger med ett litet leende "Hej!". En riktig livsnjutare tänker jag och går vidare med tvätten. Fast jag inte känner honom föds ett hopp att det faktiskt kan finnas en harmoni även på våra boenden. Livskvalité finns oftast närmre än man  anar.

 

 

 
 
 
"I dag är första dagen på resten av mitt liv och den kommer aldrig mer igen." Hjälp mig njuta av den och ta vara på allt den har att ge, stort såväl som smått. Hjälp mig också kunna dela allt detta med andra."

 

 

Med denna tankebön önskar jag er en riktigt

 

TREVLIG HELG!

 

Maria

 

RSS 2.0