Islossning.

Publicerat i: Vardagen
 
Nu börjar isen gå upp och snart är vår lilla sjö fri från is. Men först hoppas jag få höra den sjunga så där fint. Tycker så mycke om det ljudet kanske just för att då vet man att våren är på gång.
 
 
 
 
 
Båtarna ligger där och solar i väntan på att det ska bli dags ut och åka. Finns alltid någon glad roddare som också väntar och kanske både fiskspö och fikakorg kommer finnas med. Man vet aldrig.
 
 
 
 
 
Denna stubbe efter en stor ståtlig tall används till lite av varje. På sommaren lägger jag kläderna där medan jag tar ett dopp och sedan är det ju ett perfekt ställa att ta sig en funderare på. En och annan kantarell kan man ju också hitta här.
 
 
 
 
 
Kaffesumpen heter den här lilla badstranden. Kanske borde heta något med björk istället?
 
 
 
 
 
Under vintern har båtbryggorna förvarats här men snart är det dags lossa förtöjningen för att låta dem åka hem till sin egen båtplats.
 
 
 
 
 
Tänk att jag får bo vid denna underbara lilla sjö och solen skiner så isen smälter. Underbart! Vi behöver varenda solstråle vi kan få både du och jag. Hoppas du hinner njuta! 
 
 
Önskar er alla en riktigt riktigt Trevlig Helg!
 
 

.

Det måste vara den helt klart bästa medicinen som finns. Så tänker jag nu men i går var det helt annat ljud i den här människan ska ni veta.

 

Trots feber och ett värkande huvud vilket kändes som en mindre pilatesboll med övervikt ifrågasatte jag en stackars läkare som tålmodigt på knackig svenska försökte förklara mitt tillstånd. ”Du är bra, jag menar frisk men lite sjuk ändå.” ”Okey?  Varför har jag då ett öra som är alldeles svullet och rött med värk som strålar … ”Öroninflammation” blev svaret. En penicillinkur ordinerades och naturligtvis var jag tvungen ifrågasätta doseringen. Jag är hopplös! ”Jag har inte räknat ut den. Det gör datorn” svarade den stackars läkaren. Själv gick jag hem och undrade om jag i framtiden kommer gå till en dator när jag blir sjuk? Idag skulle jag kunna ge honom, doktorn alltså en kram för jag mår mycke bättre.

 

Men minnena och alla goa människor jag har runt omkring mig visst måste dom spela en väldigt stor roll till hur jag mår. Tänk bara vad glad jag blev av att se kylskåpsdörren nyss. Den dekoreras alltid lika fint av våra goa barnbarn och tänk att vi hittade Lille Skutt till slut den här gången också.

 

 

 
 

 På väg över golvet snuddar min fot vid något mjukt. En liten röd garnboll från en massakrerad gammal julgardin. Blev världens bästa leksaksköttbullar. Duger alldeles utmärkt till pizzan. Mmm... och i mormor/farmors garderob finns många fler.

 

 

 
 

Helgen avslutades med barnteater. Har du inte varit på sådan senaste tio åren så låna några barn och upplev lite kultur med de små. Man kan bli välkomnad av Pettson själv faktiskt! Men han hade glömt ta på sig hatten?

 

 

 

 

Blogga är inte bara att skriva. Blogga är också att läsa andras bloggar. Jag var ibland irriterad på mina barn då de fastnade framför datorn men idag får jag erkänna att jag kanske är lite likadan själv. Som i början av veckan då jag tyckte det var hög tid lämna ett livstecken från mig här på bloggen. Det blev inget livstecken.

 

Istället fastnade jag på Bosse Lidens blogg och där satt jag och bara läste, läste och läste en gång till.

 

 Bosse skriver:

 ”Det finns dagar jag aldrig glömmer. Som naglat sig fast så, att jag kan redogöra i detalj för hela dygnet. I en inre film ser jag mig själv. Känner smaker. Minns tankar. Hör ord. Ord från främmande munnar. Ord som var svåra att ta till sig och som skavde. Allt är man inte klädd för när mattan rycks undan från fötterna. …”

 

Mina ögon blir fuktiga. Inte för att jag är ledsen utan för att minnena blir så starka. En gång var jag i en liknande situation. Då blev diagnosen efter många om och men epilepsi. Som alla förstår har det inte underlättat livet men berikat på olika sätt hur dumt det nu än låter.

 

Dagligen får människor, unga som äldre olika diagnoser. Diagnoser som är fruktansvärda. Jag förundras över vilken glädje många av dom ändå har i livet. Vilken glädje de delar med sig av till sin omgivning. Det är stort och det är ett privilegium att få umgås och vara tillsammans oavsett diagnoser hit och dit. Vi är nämligen inte vår diagnos, vi är unika personligheter.

 

Tack Bosse för din text där du med en stor portion humor beskriver din upplevelse av att få diabetes 1! (Du kan gå in och läsa genom att klicka på citatet.)

 

 
 
 
Tack för den här gången och kom ihåg "En glädje driver hundra sorger på flykten". Åtminstone om vi får tro kineserna.
 
 
Trevlig helg!
Visa fler inlägg