Time out?

Publicerat i: Vardagen

Det är det ord som dyker upp i mitt huvud när jag sitter och funderar på situationen jag befinner mig i. Men det är inte rätt ord. Ordet time out förknippar åtminstone jag med något positivt och behagligt men här hos mig är det just nu varken det ena eller det andra. Kanske det blir lite närmre sanningen om jag skriver ofrivillig time out. Så får det bli.

 

På skrivbordet ligger ett sjukintyg som talar om för mig att sluta envisas med att jobba när det faktiskt är skitjobbigt. För det är nämligen ordagrant vad det är, skitjobbigt. Så här får nog inte en tant lite över femtio skriva men jag föredrar att hålla mig till sanningen och tänk dig själv att i alla situationer vara beredd att rusa till närmaste toa fortast möjligt. Om du nu drar på mun så skratta men roligt är det faktiskt inte även om den ändan av kroppen har en förmåga att locka till skratt vilket är en tröst även för mig. Nu ska jag inte dra det här i långbänk längre men jag ber er ha lite förståelse nästa gång någon kommer med vild panik i ögonen och undrar var närmsta toa finns.  

 

Även om både ork och lust ibland är långt bort måste man bara försöka få till något som bryter. Något som tröstar och leder tankarna på annat håll. Blir som en vila eller ett balsam mitt i allt. Det blev den där garnkorgen även denna gång. Nu är den tom och lite småplagg har det blivit. En del har gått till Erikshjälpen och nyanlända vänner blir faktiskt glada för ett garnnystan att fördriva tiden med ibland. Att göra garnbollar tillsammans med barnbarnen var inte alls tokigt och tänk vad färger det fanns att välja bland. Lite svårt. Nu är resten inplockat i garderoben igen och tänk att det får rum mer än garn. Fantastiskt.

 

 
 

Adventsljusstakarna har kommit upp från sin vrå i källaren och börjar så sakteliga inta sina platser. Alla lampor verkar vara hela men de får under inga omständigheter tändas före fredag kväll. Om det är vi rätt överens jag och gubben min. Som vanligt har jag inte plockat någon mossa till ljusstakarna ännu. Kanske jag skulle våga mig ut i skogen för att plocka nu när jag ändå går här hemma och skrotar. Förra året gick det inte för då såg det ut så här.

 

 
 
 
Önskar er alla en riktigt fin
och
Glad Advent !
 
 
 
Maria
 
 

Människor väller in i vårt land i hopp om ett bättre liv. Ett i bästa fall värdigt liv där deras barn kan få en framtid. Någon kommer med spruckna trumhinnor efter bombräders dån, andra har dragit på sig lunginflammation, någon har fått sitt första barn på väg mot frihet, andra har mist anhörig eller vän och når nu ett nytt och okänt land ensam. Ni vet alla om det. Ni möts av det i alla former av media. Kanske ni som jag blir så trött till sist att ni i ren självbevarelsedrift inte orkar varken lyssna eller läsa om eländet. Det gör mig så illa och jag orkar inte mer, måste få skratta också. Jag skrattar men alltsammans finns där i bakgrunden. I det här sammanhanget är jag inte rätt person att tala om att orka. Dessa människor som kommer har orkat mer än de egentligen orkar i hopp om en fristad långt bort … och så i fredags Paris.

 
 
 
 

Rädslan griper tag, misstänksamheten kryper på, frågor ställs om och om igen och den där svenska tryggheten det talas om börjar ifrågasättas. Rädsla är en av känslorna som vi alla känner och ska känna ibland men när den får styra är den farlig. Är det rädsla de som terroriserar vill vi ska gripas av? Gripas så hårt att vi inte kan tänka klart utan handlar irrationellt, blir förlamade och därmed till sist tappar motivation och kreativitet.

 

En annan stor och viktig känsla är kärleken.  Verklig kärlek om den får styra skapar tillgivenhet, öppenhet och vänskap.  Utan denna känsla klarar vi oss inte. För mig själv tänker jag att när rädslan blir så stor att den tar herraväldet över kärleken då är vi offer. Då har vi eller vårt land förlorat något stort, fint och mycket viktigt.

 

 
 
 

Nu behöver vi varandra mer än någonsin. Umgås, prata, lyssna, försöka förstå, göra roliga saker tillsammans helt enkelt mötas. Vilja varandra väl. Kärleken gör oss modiga medan rädsla föder hat. Rädsla och hat ska inte få segra i vårt fina land. "Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden." Krig och våld kommer jag dock aldrig acceptera.

 

Klicka gärna på bilden så kommer du till Pedagogförlaget. Jag har lånat bilden av dem. Mina inlägg här på bloggen kommer troligtvis vara oregelbundna till max inom den närmsta framtiden men jag tror nog vi ska kunna ses några gånger till innan jul. Skratta nu åt allt som är värt att skratta åt. Det förlänger livet och njut varje stund du kan. Det mår själen bra av. En och annan promenad i ruggigt väder gillar nog kroppen också. Väl inne kan du ju göra som jag, sticka. Nej förresten gör det du mår bra av. Tänd ljus, drick te och läs en bra bok.

 

 

Många kramar till er alla!

 

 

Maria

 

 

 

Skogen.

Publicerat i: Vardagen
 
"Min egen välbekanta trygga och alltid lika välkomnande skog. Vad jag tycker om dig. Fast du är ju inte bara min det klart. Du är allas och det är faktiskt det bästa av allt."
 
 
 
 
Så tänker jag men så kan man nog inte säga. Det finns ju trots allt en skogsägare även till denna mark. Men skogsägaren är så omtänksam att han låter samhällets elljusspår gå på sina ägor. Fint. Han eller hon har förstått att en promenad det mår varje människa bra av vilket ju faktiskt är vetenskapligt bevisat många gånger om.
 
 
Trots att vi är inne i november är det fart åtminstone på myrstackens solsida. Inga myror som har lust att gå i vinterdvala här inte och visst gör de rätt. Det gäller ta vara på livets goda. Detta glömmer vi så lätt för det gäller ju även oss människor.
 
 
 
 
Så här kommenterade jag de här båda bilderna på facebook i går. Inte heller myror gillar att gå in för att ta en tupplur över vintern när det är så här fint väder. Vad spelar det för roll vilken månad det är när det är skönt vid solväggen. Bara att tacka och ta emot.
 
Om ni tittar noga kanske ni ser de små flitiga varelserna.
 
 
 
Nyponbuskar med nypon får mig att nästan känna den där smaken av mammas hemmagjorda nyponsoppa. Det kan tyckas lite konstigt men faktum är att smak och lukt man upplevde som liten sitter kvar i minnet otroligt bra. Annars sviker det ibland men nyponsoppan och tobakslukten från farfars pipa de sitter som berget.
 
 
 
Ofta är de frostnupna vid den här tiden på året men kanske jag skulle ta och plocka för att torka. Tyvärr blir det nog inte gjort men nypon är ju nyttiga bär annars. Undrar om skojfriska skolbarn fortfarande gör klipulver av dom?
 
 
Det var en liten glimt från en toppenfin novemberpromenad.
 
 
Allt gott!
 
 
Maria
 
Visa fler inlägg