Misslyckad.

Andra gången jag bakar denna vecka och det händer igen.
 
 
Blåbärsmuffinsen i tisdags blev som skumgummibollar. Om jag kastat en i golvet, vilket jag faktiskt inte gjorde hade den gladeligen studsat iväg över golvet. Jag lovar. Då räddades situationen av en helt vanlig smulpaj som faktiskt var rasande god. Fick mycket beröm för den av mina handarbetande vänner på Stick & Virk. Men så var det ju både blåbär och jordgubbar i också.
 
 

 

Idag skulle här tillverkas en tårtbotten. Smart som jag är tänkte jag baka glutenfritt till hela gänget. Så sitter jag där djupt försjunken i ett korsord med kaffekoppen och ett par skumgummi muffins att mumsa på medan jag väntar på att den ska baka klart. Då nås mitt öra av ett lätt fräsande ljud. Jag ser det redan i ögonvrån, hur smeten sakta bubblar över kanten och ner på ugnsbottnen. Är jag härdad eller apatisk? ”Det finns glasstårtor på ICA” tänker jag, skjuter in en långpanna för att slippa skura ugnen alltför galet och återgår till korsordet.  Ja, ja … ingen världskatastrof.

 

 
 

Så här efteråt är frågan om det inte gick bra trots allt. Den har inte sjunkit ihop till en platt pannkaka, verkar inte ens degig, tycks rent av vara rätt luftig. Det var nog bara lite överskottssmet och det jag trodde var en misslyckad tårtbotten blev ett riktigt lyckat bakverk trots allt. Känns bra!

 

Nu undrar du kanske varför jag slänger in denna bild. Reflexen som räddar liv har gått mitt itu. Det gör även vi människor om vi låter känslan av misslyckande äta upp oss. Ett vanligt misslyckande är egentligen inte så farligt. Snarare tvärtom. Det ger erfarenhet och vi utvecklas men när känslan av misslyckande övergår i anklagande självkritik terroriserar vi oss själva. Ingenting blir bättre av det. Vi måste vara snälla och tillåtande mot oss själva. Då blir livet både lättare och bättre. För vem kan leva om man går mitt itu.

 

(Denna bild är lånad. Klicka på den.)

 
 
 
Önskar er en riktigt Trevlig Valborg med ett citat av Pex Tufvesson.
 "Bara fortsätt misslyckas. En dag kommer du misslyckas med det också."
 
 
 
Kram Maria.

Vårens blomma.

 
 
 

Nu är vitsipporna här och visst blir man glad av att se dem. Vare sig det är som här ett hav, en enstaka eller en mindre grupp. Precis som jag i vintras kastade mig i snön för att göra en snöängel kommer jag ihåg hur jag som liten faktiskt låg på rygg i ett vitsippshav och bara kikade upp på himlen och molntussarna utanför kojan vi byggt. Här skulle man däremot bli rätt blöt så idag väljer jag  avstå och hoppar istället vidare mellan vattenpussarna.

 

 
 

Att göra små avstickare på vägen hem kan resultera i en sådan här bild. I en del sammanhang kallas ibland Vättern för ett riktigt badkar. Det är ju olika hur vi upplever saker men jag måste tillägga att denna sjö är både fascinerande och vacker så vill du se världens vackraste badkar, gör en utflykt. Bada i den är jag däremot inte så förtjust i. Kallt ändå fram i augusti. Då kan det däremot vara skönt även för en badkruka. Avslut blir ett ryskt ordspråk.

 

"Mycket av detta livets goda blir försummat bara därför att det inte kostar något."

 

 

Ha det gott!

 

Maria

 

 

 

 

 

Bosses lek.

Den här veckan handlar det om att hitta lite olika prylar i en viss färg. Först tänkte jag ta en favoritfärg, en glad färg men det blev vitt. Varför nu detta. Jo, det är en lite hemlighetsfull färg som nog är mer än vi tror många gånger. Till sist skulle det också vara en liten text eller låt av något slag. Jag valde tåta ihop en själv så där lite för skojs skull. Först till sakletardelen.

 

Vår dörr och en husfasad.

 

 

Grannens fina postlåda och ljuslyckta för fritt val.

 
 
 
Bil och cykeln jag hittade till sist.
 
 
 
 
Leksak, ballongerna menar jag och blomlåda.
 
 
 
 
Ett vitt klädesplagg finns i min garderob men tydligen fastnade den inte på bild. Då var det dikten eller vad man ska kalla den här lilla skrivelsen.

 

Lilla Vita.

Jag tror även den vita rena, små hemligheter döljer.

För bakom oskyldiga fasader, det mest konstiga man finner.

Ibland Vita uti stora rymden far

Där den både Rött, Grönt och Blått ibland omintetgör.

Men kanske de bara leker gömma som kompisar gör mest.

 

Så en dag möter Vita den mörka, dystra fru Svart.

Med högburet huvud hon anser sig mer värd än andra

men vad vore väl svart utan paljetter i sprakande färger.

Lilla rena, oskyldiga Vita, klart men ödmjukt protesterar

för även färger måste med varandra samarbeta.

 

Även om vi Vita inte riktigt förstår oss på

lovar hon alltid med oss gå.

En av hemligheterna hon bär

är just den att hon en del av ljuset är

och ljuset kan ju med oss alla under göra.

 

Varma hälsningar från lilla Vita.

 

 

Tack för mig. Nu får ni titta in till Bosse och se vad mina lekkompisar hittat på. Hej då på ett tag.

 

 

Maria

RSS 2.0