Undan för undan blir det tystare och tystare men det dröjer ett par timmar ännu innan mörkret och den där riktiga tystnade man nästan kan ta på kommer infinna sig. Fortfarande susar en bil förbi, en dörr slår och en hund skäller. Solnedgångens skådespel har föreställning över sjön ikväll igen. Även om jag är lite sent ute är det fortfarande vackert. Ibland används uttrycket att ron sänker sig … och jag tror det är precis vad som sker.
På mitt inlägg om Pärlstigen, en av våra söndagsutflykter reflekterade min bloggkompis över antalet tystnadspärlor i Frälsarkransen. Det fick också mig att börja fundera. Jag tror inte det var en tillfällighet att Martin Lönnbo lät en tredjedel av kransen bestå av tystnadspärlor.
Tystnadspärlorna, ganska små och oansenliga men flest till antalet framhäver de övriga pärlorna på något sätt. Har det någon likhet med tystnaden och hur den påverkar oss? Finns många visdomsord om detta ämne och bibeln är inget undantag. ”Genom stillhet och förtröstan blir ni starka”. Det var Guds egna ord enligt Jesaja.
Med risk för att ibland upplevas både otrevlig, oengagerad och mycket annat är jag faktiskt tvungen att ibland stänga om mig för att få tystnad och ro. Annars orkar jag inte vara trevlig, engagerad och mycket annat överhuvudtaget. Fast skogpromenader är faktiskt bättre än hänglås. Däremot slutade dagens promenad vid denna grind. Bra, så jag kom hem någon gång.
Kram
Maria
Så skönt med tystnad ibland. Så skönt med egentid. Härligt att promenera. Tack för att du länkade och tog mina tankar med i din blogg. Får ta fram min frälsarkrans och fundera över mer än tystnad....