Min första mctur.

 

 Sommaren var 1999. Det var med blandade känslor jag såg släpkärrans last då maken svängde upp på garageinfarten. Det var en mycket upprymd man som klev ur bilen och stolt berättade att det här är en Norton Commando -71. Ögonen tindrade, munnen pratade och jag såg nog minst sagt skeptisk ut. Men pojkdrömmen var uppfylld! De drömmar jag själv haft om motorcyklar dog snabbt då jag en kort period jobbade på akuten i min ungdom. Då lovade jag mig själv att dessa ”självmordsmaskiner” skulle jag aldrig under några omständigheter ens provsitta.

Denna Norton Commando -71 monterades sedan ner minutiöst ute i garaget. Den inte bara putsades och polerades, nya kablar drogs, förgasare rengjordes med mera, med mera. Mycket av det där fick jag trots min okunnighet vara något slags bollplank för. Själv satt jag och pluggade och hörde med fasa hur det brummade allt oftare där ute. Frampå våren 2000 övergick det till små provturer och så kom då till sist den dag när den allra första ”riktiga” turen skulle gå av stapeln. För makens skull hade jag lovat mig själv att åtminstone ge det en chans. Allt för kärlekens skull.

Maken hade noggrant granskat bekantskapskretsens kroppsstorleker en tid och nu lånat ett skinnställ till kärringen sin. Hon vägrade nämligen sätta sig på detta fordon utan att vara klädd för det. För övrigt godkände hon vad som kunde skrapas ihop i huset när det gällde mc liknande kläder. Vilken syn jag måste varit.

Så skulle bara motorcykeln starta. Det chokades och kickades, skruvades lite här och där och så nya försök. Bredvid stod jag och hoppades skrället ville tjura lite till. Men hur som helst kom vi iväg till sist. Tror aldrig jag kramat så hårt om gubben min som då. Vi åkte en kilometer, vi åkte två och där någonstans hände det. Norton gick saktare, hostade lite och så var det ett faktum, den dog och vägrade starta. SOPPATORSK.

I de något förstora, provisoriska mc-kläderna började jag en pulsande vandring hemåt för att hämta bensin. Försökte trösta mig med att betydligt värre saker har hänt i sådana här sammanhang och något roligt ska ju folk ha att titta på. Varmt blev det och svetten rann ganska snart men tänk att det fanns en ängel ute på vägen den dagen också.

En bil stannade. När jag kom ifatt den öppnade en man som hade lite svårt hålla koll på mungiporna passagerardörren. Han hade väl sett min kära man där han stod och lagt ihop ett och annat. Vi måste sett ut som två galna tonåringar i 40-års ”kostym”. Hur som helst fick jag inte bara skjuts hem, han såg till att jag kom tillbaka med bensin. När tankning var utförd och vi förvissat oss om att skrället gick förbarmade han sig och jag fick åka med hem igen. Nu ville kanske inte ens gubben min riskera bli stående med kärringen på pakethållaren fler gånger eller så ville han inte bli sönderkramad vilket ju hade varit väldigt tragiskt. För tänk så roligt vi haft både med Norton och den yngre BMWn som kom några år senare.

 
 
 
 
 
Det finns en risk med att berätta gammla minnen som man själv skrattat åt många gånger. Andra kanske inte alls tycker det är kul för de var ju liksom inte riktigt med. Om du nu hör till dom som genomlidit den här texten så hoppas jag ändå du fått med dig något. Jag lärde mig att ibland får man släppa på gammla principer för vad är inte farligt i vår värld. Det gäller att ta vara på livet.
 
 
 
Kram mina vänner och Trevlig Helg!
 
 
Maria
 

 

 

Bosse Lidén
2016-01-14 @ 18:00:23
URL: http://bosseliden.wordpress.com

Den första turen kan du/ni aldrig glömma. Jag som ofta tänker i bilder när jag läser något intressant ser det som en film. Ibland har man tur i oturen. Skönt att det finns vägsamariter. Tack för den trevliga berättelsen.
Kram från han som är för feg för att åka MC. Men jag kan mycket väl förstå tjusningen med det.

Svar: Du är klok som är rädd om livet. Tjusingen är att man kommer nära, känner dofter från massarugger och nyslaget hö mm men det kan man ju njuta av ändå. Just nu är det väldigt bra ha en braskamin och elda i. Brrr... så kallt vi fick. Ha det gott! Maria
Maria Bromander

AE
2016-01-14 @ 19:08:49

Huua. Jag tycker det är nog hemskt att sitta i bilen. Skulle oxå villa gilla motorer men nä. Det är inte jag.

Svar: Trafik överhuvudtaget är rätt skrämande. Vi har alldeles för galet bråttom när vi kör och tycks ibland varken tänka på oss själva eller medtrafikanter.Snart kan vi cykla vanlig cykel igen. Det ser jag fram emot.
Maria Bromander

Pernilla
2016-01-15 @ 07:07:02
URL: http://dogladyn.blogg.se

Klart jag genomlidit texten. Bra och underhållande läsning gillar jag. Sen har jag ju själv kört på två hjul. En gång för 100 år sen men jag körde hellre i skogen. Ingen Norton eller BMW alltså.
/P

Svar: Kanske du körde lite mer cross betonat. Vi håller oss till de där typiska mc vägarna som slingrar sig genom skog och natur. Motorvägar är inget om man vill uppleva naturen. Roligt att vi har något gemensamt.
Maria Bromander

wiolettan
2016-01-15 @ 11:41:36
URL: http://wiolettan.bloggplatsen.se

Min förra kommentar försvann visst.
Jag ville tacka för ett intressant och trevligt inlägg, jag kände igen mig lite där.
Älskade som ung att åka motorcykel, men hade inte råd med en egen så det blev att åka med baktill. Se´n fick jag låna min pappas moped och det var ju lite roligt det också.
Bra där med personen som hämtade upp dig och du blev skjutsad, snällt.
Kram och trevlig dag.

Svar: Det är något tjall på datatrafiken idag. Kan kylan påverka sånt? Tack för din kommentar och roligt du nämner det här med moped. Det är nämligen makens nästa önskan att jag ska köra moped. Vi får se hur det går. Hoppas det blev ett roligt minne för mannen i bilen också.Önskar dig en fin fortsättning på dagen. Allt gott!
Maria Bromander

Yvonne
2016-01-17 @ 22:24:42
URL: http://yvonnespassioneradeliv.blogspot.se

Det är ju tur att händelser som är trista när de inträffar oftast blir till fantastiska, roliga berättelser efteråt. Du delgav oss en sådan. Jag kan mycket väl sätta mig in i hur det var för dig att traska iväg fullt påklädd för att få tag i bensin. Fy tusan! Tur att du träffade på en hjälpsam människa som förstod ditt behov. Du har säkert fått ett mycket längre liv av att skratta åt detta.
Ha det finast! Kram

Svar: :) Kram till dig också!
Maria Bromander




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0