Förlösande skratt.

 

Tänk dig att du kommer till ett land långt upp i norr som heter Sverige. Du har hört en del berättas om landet men ändå är allting så annorlunda. Du blir hembjuden på kvällsmat till din sons svärföräldrar som du känner och träffat tidigare. Trots detta känner ni varandra inte särkilt väl. Du vet att i det här landet sitter man på stolar vid ett bord, använder kniv och gaffel, äter från egen tallrik och maten smakar troligtvis inte som hemma. Den kanske inte går att äta? Om den nu till äventyrs skulle vara god är frågan hur det ska gå att pilla i sig den med de där besticken. Vet inte vilken känsla du får i kroppen då du försöker tänka dig in i situationen men i vår soffa satt två oroliga föräldrar. Själv var jag inte heller helt avspänd vid mitt första besök i deras hem. Det minns jag.

 

Det dråpligaste kanske var att även jag var lite smått nervös den här kvällen. Orolig för att maten inte skulle smaka, orolig för att mina vänner inte skulle känna sig välkomna i vårt hus. Det hade jag nu inte behövt vara men däremot kommer jag tänka mig för både en och två gånger innan det tas fram typiskt svensk mat på bordet utan förvarning nästa gång.

 

 
 
Det var det här fatet som mötte våra vänner då de kom till bords. Jag lovar de är stendöda. Har varit frusna ända sedan i augusti och muslimer äter skaldjur, även svenska. Jag håller med om att de kan se lite skräckinjagande ut. Okey. Nåväl, alla smakade till sist, tyckte nog faktiskt nästan de var goda förutom "the old man". Ät själva, sa han men till sist var han trots allt tvungen peta lite på känselspröten ändå. De ögon som i början var fyllda av fasa rann efter en stund av tårar, skrattet gick faktiskt inte få stopp på trots att vi nog försökte skärpa till oss lite till mans. Och visst, det där med att suga på klorna, det tar vi en annan gång.  
 
 
 
 
Ser ni att någon varit och provsmakat. Den här potatispajen är god och gjord för att smaka lite som tunisisk mat faktiskt. Färsk potatis som skivats varvas med riven mozzarella ost, torkade tomater som legat i marinad, oliver kryddor och till sist slår man över en äggstanning. Som med all paj så kan man ta i lite vad man känner för.
 
 
 
 
Till detta grillad kyckling och sallad. Hittade ett recept till kycklingen på nätet men nu ger det sig om jag kan hitta det igen. Jo, det gick. Skönt så ni slipper mina ungefärliga mått. Om du klickar HÄR kommer du till receptet. Den var verkligen god.
 
 
 
 
Här en plommonpaj på egenhändigt både odlad och plockad frukt. Även de har legat i frysen ett tag men pajen blev lika god ändå och jag tror inte ens den var för sur för gästernas smak. Till detta glass o kaffe.
 
 
Det är fantastiskt roligt att möta andra kulturer och kanske det är så att vi egentligen är mer lika än vi tror. Man behöver ju faktiskt inte bara stirra på olikheterna för då ser man ju inget annat till sist. En sak önskar jag, att jag vore bättre på språk. Utbytet skulle då både bli större och lättare.
 
 
Jag glömde berätta att våra grannar inte alls hade något emot att få lite kräftor frampå kvällskröken. Det blev några över. Hoppas de smakade gott.
 
 
 
 
 
Kram
 
 
Maria
 
 
 

 

Språkförbistring.

 När jag talar om språkförbistring menar jag helt enkelt att två eller flera personer har svårt förstå varandra eftersom de talar olika språk och i det här fallet handlar det om min egen familj. Ändå förstår vi varandra förvånansvärt bra. Ni skulle se oss,  maken försöker med viss tvekan komplettera med några ord på franska, själv försöker jag tala engelska med brytning på "tidaholmska", och däremellan använder vi de få ord vi kan på varandras språk plus teckenspråk och mimik.  Mitt i allt detta min svärson som tolkar till höger och vänster men även han måste ju få hämta andan ibland och frågan är om det inte är vårt gemensamma barnbarn som då sätter guldkant på tillvaron. Barnspråk kan så gott som alla oavsett om man kommer från Tunisien eller Sverige. Likadant är det med skratt. Oj, vad vi skrattade en kväll i veckan.
 
 
 
 
 
Dessa tunisiska hönor kacklar precis som svenska. Åtminstone i mina öron. Men nu är jag så trött att jag nog får fortsätta en annan dag om det ska bli något skrivet. Vad sägs om en presentation av menyn kvällen vi skrattade så. Jag hoppas kunna ge er den på söndag. Till dess kan ni läsa lite om mina  resor till Tunisien.
 
 
 
 
 
 
 
Tspalakhir!
 
 
Maria
 

Äppleträd.

Nu är värmen här på allvar. Idag har det varit över tjugofem grader och lite klabbig blir man allt emellan åt. Tyckte min mormor o morfars soffa var lite felplacerad när den ställdes vid den här väggen men idag kan jag nog tycka det var ett rätt vettigt ställe. Dels sitter man i skuggan och dels kan man njuta av ett underbart vackert äppelträd, två förresten. Ett gammalt och ett ungt. 
 
 
 
 
Det här äppelträdet är gamlingen i vår trädgård. Rasande goda äpplen ger det och nog börjar jag undra hur gammalt det kan bli egentligen. Inte för att jag vill bli av med det, nää... jag kommer sakna det väldigt mycket. Men om vi bott här i trettiotre år och det var gammalt redan då vi flyttade hit borde det åtminstone vara sextio år nu. Som ni ser har det kommit vattenskott. Någonstans har jag läst att skjuter trädet skott är det ett tecken på att dess liv närmar sig sitt slut. Nu tar jag väl det med en liten nypa salt för detta skott sparade jag när halva trädet dog för cirka 15 år sedan. Äppelträd sägs kunna bli hundra år men då gäller det nog ta väl hand om dom. Prata lite med dom, ungefär som med krukväxter kanske. I fortsättningen pratar alltså jag med mina äppelträd medan grannen pratar med sin katt och sedan kan vi ju faktiskt prata med varandra också. Bra, eller hur.
 
 
 
Undrar hur många grader det är i sjön?
 
 
 
Simma lugnt! 
 
 
Maria
RSS 2.0