Gårdagen bjöd på ett strålande vackert septemberväder. Eftersom jag var ensam hemma tänkte jag utforska en av våra vandringsleder så glad i hågen styrde jag min kosa mot denna lilla stuga.
Granstugan byggdes i början på 1700-talet. En liten, liten del av allt som utspelats i och omkring det lilla huset finns att läsa sig till men ändå önskar jag nästan att den kunde tala. Till sist köptes den i alla fall upp av Nykyrka kyrka som behövde utvidga sin kyrkogård. Så blev den ett sommarhus som så många andra små torpstugor. Men välskött är den och i trädgården ser jag både fruktträd, bärbuskar och bikupor. Gott.
Än så länge är det asfalt men de lila markeringarna visar att sköna, fina och spännande skogsstigar väntar. På vägen passerar jag detta hus som byggdes för att det behövdes en småskola på stället. Numera är det delvis bostad men skylten berättar hur barnen fick gå i skolan varannan dag. Dels behövdes de säkert hemma men det fanns dessutom bara en lektionssal. Undrar om inte en del av dagens barn skulle må rätt bra av en delvis liknande skolform. Men vad vet jag?
Nu börjar det trassla till sig närdet bästa kommer. Det vill säga skogen och det jag såg där vid Stråkenleden. Bilderna vill inte var med och min kunskap är inte tillräckligt stor för att lura in dom här.
I lugnan ro, inte ont anande går jag där med Mullsjöbäcken sakta porlande bredvid. Jag har läst om Fiskdammarna och kommer snart fram till Skogsdammen som troligtvis var den som låg högst av dem. De grävdes ut i terrasser för att vattnet skulle kunna hållas rinnande. Ädelfisken som odlades såldes vidare upp till Stockholm och ingen mindre än fiskmästaren själv fick följa med för att ge bästa möjliga skötsel på resan. Den levererades nämligen levande i några fyrkantiga behållare som även hade syrgas installerad. Inte alla fiskar som får åka tåg livs levande minsann.
Det här är en av de lägre dammarna. Troligtvis sköttes dessa 90 dammar exemplariskt på den tiden. Nu är här lite sumpigt och myggen stortrivs. Stigen blev mer och mer vindlande och bäcken, den rann väl där i alldyn någonstans. Ibland trodde jag jag var mer i djungeln än i Mullsjö, ibland i ett spöklandskap men de där bilderna som inte vill de blev faktiskt riktigt bra. Till sist tog jag iallafall fram mobilen ringde gubben min och talade om var jag var ifall ... Cacher hade jag tänkt leta men nu var jag mer intresserad av att mobilens batteri skulle räcka till gps:en. Jag tröttnade nämligen på sankmarken och tog första bästa skogsstig upp på stadig rejäl skogsmark. Nästa gång ska jag ge mig ut på förmiddagen så det finns lite mer tid innan det blir mörkt för visst är det en spännande led.
Igår kväll var det två som satt i vår soffa och tittade på fotboll. Den ene jagade älgflugor i sin hårkalufs och den andre hade fullt av älghistorier i huvudet efter ett älgmöte.
Ha det så gott!
Maria
Vilka härliga vandringsstigar du har. Jag vågar mig inte utanför markerade leder när jag går i vår skog, för jag har inte nåt vidare lokalsinne.