Ledig dag och kall promenad runt samhället för att mata postlådor resulterade i att jag gick hem, virade in mig i en filt och satte på en film. Uppenbarligen tyckte jag filmen är sevärd eftersom jag väljer skriva om den här.

 

Relaterad bild

 

Zozo som är filmens huvudperson är en tioårig pojke i Libanon.  Zozos familj planerar lämna Beirut och kriget där för att åka till farmor och farfar i Sverige. Men när det blir dags förändras hela situationen och Zozo kastas ut i total ensamhet. Han lyckas ta sig till Sverige och farmor och farfar. Möter ett nytt land vilket är komplicerat på sitt sätt plus att hans inre skriker av sorg och ensamhet. Jag skulle vilja kalla Zozo för ett traumatiserat barn. Han måste på något sätt försöka överleva på egen hand trots en omgivning som ofta är både obegriplig, oförstående och mycke annat.

 

Även om denna film kom någon gång i början på 2000-talet och händelseförloppet utspelar sig på 80-talet tycker jag den i mångt och mycket är lika aktuell idag. Kanske ännu mer aktuell. Det var just därför jag valde se den. Filmen är oerhört välgjord och har ett bildspråk som åtminstone jag ofta saknar i filmer. Här uttrycks känslor inte bara med ord utan lika mycket, om inte mer i bild. Men så är ju filmen åtminstone till en del, regissören Josef Fares egna upplevelser Både från hans barndom i krigets Beirut men också mötet med den svenska kulturen.

 

"De vackraste sakerna kan man inte se eller ta på, de finns i ditt hjärta."

 

Kram

 

Maria

 

 

 

.

Mjuk.

Publicerat i: fotoutmaning
 

I lördags var det dags för auktion här i byn igen. Någon hade räknat ut att detta var auktion nummer 76. Kanske det startade som Missionsauktion eller Syföreningsauktion. Då jag flyttade hit kallades denna tillställningTonårs försäljning för att idag helt enkelt kallas Auktion rakt upp och ner.

 

Denna stora mjuka goa mjuka nalle kunde man vinna på Nallelotteriet. Kruxet var bara att lyckas välja rätt namn till honom. Naturligtvis valde jag Maria och två till men icke. Det hade suttit fint annars nu när ännu en Lill-prins gjort entré i familjen.

 

 
 
 
Om Nalle lotteriet är en ganska ny grej på auktionen så är ostkakan en desto äldre tradition. Den serveras ungefär mitt i auktionen. Ostkakan var mjuk på sitt sätt även om den inte hamnade på bild. Mild och len i smaken. Väldigt god och ett måste enligt mig.
 

Jag är ingen lottfantast i vanliga fall men i år köpte jag tre av alla som kom fram till mig för att sälja. Rättvisa ni vet. Många lotterier var det så det blev några stycken men ändå lagom tyckte jag. Nu är ju maken med och arrangerar det här jippot så även lotterierna. Så vad gör han när dragningen närmar sig ... kommer och överlämnar en försvarlig bunt lotter som han själv inhandlat till mig för att jag ska ta hand om dessa under dragningen. Genomsvett bad jag bänkgrannen om hjälp och sedan hämtade jag vinst efter vinst efter vinst efter ... Man kan säga att jag inte gick lottlös hem från denna samling. Tre bärkassar blev det och många julklappar är fixade.

 

Nu är det dags för mig åka till jobbet men du som vill se fler tolkningar på ordet mjuk kan klicka här. En god vecka önskar jag er alla och framför allt, hoppa över julstressen och satsa på julfriden. Allt gott!

 

 

Kram

 

Maria

 
 

Godis.

Publicerat i: fotoutmaning
 
 

Så fick jag avstå bloggen en vecka igen eller rättare sagt, jag valde göra det. Jag njöt nämligen så mycket av livets GODIS en vecka att krafterna inte riktigt räckte till för den också. En av godisbitarna kan du läsa om här. Sedan var det Stick och virk café på onsdag och After work på fredag. Däremellan jobb. En vecka går så fort och även ett liv går fort. Det är som en kompis sa till mig just denna vecka; ”Livet är för kort och skört för att vi ska hålla på att äventyra vår hälsa nästan varenda dag”. Den meningen tål att tänka på och med andra ord får man välja godisbitar i skålen för äter man upp alla får man kanske ont i magen.

 

 
 
Nu har jag rullat och rullat bland alla gamla bilder som varit med på bloggen någon gång under årens lopp. Bland annat träffade jag på denna och även om det inte var den jag sökte får det bli en liten äppelparentes. När äpplen blir så här glasklara i fruktköttet då är de verkligen kalasgodis. Åtminstone med mina smaklökar.
 
 
 
 
 Så kom den då till sist bilden jag sökte. Jag bor inte så långt ifrån denna godisfabrik vars slogan är just, vi gör så gott vi kan. Tror jag är mer förtjust i de orden än i deras godis men det får man nog inte säga högt. Klicka på bilden och du får läsa lite om fabriken.
 
 
 
 
Jag önskar jag kunde bjuda er på ett framträdande med Lennart Almqvist där han berättar både företagets historia, egna barndomsminnen och många flera chokladberättelser. Nu går ju inte det men gör gärna ett besök på stället om ni har vägarna förbi. Lite GODIS skadar aldrig.
 
Tror ni jag säger samma sak imorgon. Det återstår att se. Då är det är nämligen dags för mitt årligt besök hos tandläkaren. Men varför ta ut något i förskott. Bäst gå och smaka lite på Godisråttans innehåll som bara står och väntar så här efter fotografering. Det är din förtjänst Sanna. Skålen är förresten ett fint gammalt semesterminne från Dalarna.
 
 
 
Man gör så GOTT man kan!
 
 
Maria
 
 
 
Visa fler inlägg