Idag skulle här tillverkas en tårtbotten. Smart som jag är tänkte jag baka glutenfritt till hela gänget. Så sitter jag där djupt försjunken i ett korsord med kaffekoppen och ett par skumgummi muffins att mumsa på medan jag väntar på att den ska baka klart. Då nås mitt öra av ett lätt fräsande ljud. Jag ser det redan i ögonvrån, hur smeten sakta bubblar över kanten och ner på ugnsbottnen. Är jag härdad eller apatisk? ”Det finns glasstårtor på ICA” tänker jag, skjuter in en långpanna för att slippa skura ugnen alltför galet och återgår till korsordet.  Ja, ja … ingen världskatastrof.

Så här efteråt är frågan om det inte gick bra trots allt. Den har inte sjunkit ihop till en platt pannkaka, verkar inte ens degig, tycks rent av vara rätt luftig. Det var nog bara lite överskottssmet och det jag trodde var en misslyckad tårtbotten blev ett riktigt lyckat bakverk trots allt. Känns bra!

Nu undrar du kanske varför jag slänger in denna bild. Reflexen som räddar liv har gått mitt itu. Det gör även vi människor om vi låter känslan av misslyckande äta upp oss. Ett vanligt misslyckande är egentligen inte så farligt. Snarare tvärtom. Det ger erfarenhet och vi utvecklas men när känslan av misslyckande övergår i anklagande självkritik terroriserar vi oss själva. Ingenting blir bättre av det. Vi måste vara snälla och tillåtande mot oss själva. Då blir livet både lättare och bättre. För vem kan leva om man går mitt itu.

(Denna bild är lånad. Klicka på den.)