Långsamt går det mest för att jag inte tycker om när det gör ont. För övrigt är jag ganska rörlig nu och dagen till ära har jag varit i affären och handlat. Med mannens hjälp vill säga.

 

De där orden "ska bara åka och handla" känns lite avlägsna måste jag säga och jag beundrar verkligen alla mina funktionshindrade vänner som glatt kämpar sig iväg vecka efter vecka. De trotsar inte bara sina motspänstiga kroppar. Många gånger får de också stå ut med gliringar av olika slag som exempelvis när rullstolen försvårar framkomligheten för någon i affären som har bråttom. Och bråttom tycks vi människor ha väldigt ofta.

 

Men just nu är det långsamhet som gäller och sparken är en trygghet må ni tro.