Ledig dag och kall promenad runt samhället för att mata postlådor resulterade i att jag gick hem, virade in mig i en filt och satte på en film. Uppenbarligen tyckte jag filmen är sevärd eftersom jag väljer skriva om den här.

Zozo som är filmens huvudperson är en tioårig pojke i Libanon.  Zozos familj planerar lämna Beirut och kriget där för att åka till farmor och farfar i Sverige. Men när det blir dags förändras hela situationen och Zozo kastas ut i total ensamhet. Han lyckas ta sig till Sverige och farmor och farfar. Möter ett nytt land vilket är komplicerat på sitt sätt plus att hans inre skriker av sorg och ensamhet. Jag skulle vilja kalla Zozo för ett traumatiserat barn. Han måste på något sätt försöka överleva på egen hand trots en omgivning som ofta är både obegriplig, oförstående och mycke annat.

Även om denna film kom någon gång i början på 2000-talet och händelseförloppet utspelar sig på 80-talet tycker jag den i mångt och mycket är lika aktuell idag. Kanske ännu mer aktuell. Det var just därför jag valde se den. Filmen är oerhört välgjord och har ett bildspråk som åtminstone jag ofta saknar i filmer. Här uttrycks känslor inte bara med ord utan lika mycket, om inte mer i bild. Men så är ju filmen åtminstone till en del, regissören Josef Fares egna upplevelser Både från hans barndom i krigets Beirut men också mötet med den svenska kulturen.

"De vackraste sakerna kan man inte se eller ta på, de finns i ditt hjärta."

Kram

Maria

.