Jag kommer ihåg hur jag satt i ett klassrum och plitade.  Först för att lära mig texta och sedan, när jag väl lärt mig det var det dags för skrivstil. Att få sin hand att göra de där krumelurerna var minsann inte alltid lätt men jag tycker nog jag lyckades riktigt bra till sist. Kanske det var övningsplattans förtjänst. En kraftig pappskiva där varje bokstav var ett försänkt spår man kunde låta pennan följa tills man fått in rätt ”knorr” på bokstaven. I högstadiet blev det till att lära den nya skrivstilen och idag har jag nog hittat en egen variant som innehåller lite av båda.

 

Att kunna sätta sig med en penna och ett block för att skriva är något speciellt. Tangentbord och displayer av olika slag kommer nog aldrig riktigt kunna ersätta det även om jag inte längre behöver skriva allt på papper innan jag skriver in det i datorn. Ibland tänker jag liksom bättre och formulerar mig bättre med pennan i handen. Så är det bara.

 

Om du klickar HÄR ser du anledningen till att jag började blogga. Det var i juni 2012 vilket ju är ett tag sedan. Fortfarande har det en benägenhet bli liknande högar vid min säng. Jobbigt när det ska städas men bra då man saknar något att läsa. Den här gången var boken längst ner i högen "Pappan" av Stefan Einhorn. Den kom att bli en överraskning på flera olika sätt. Mest för att jag tänkt mig något helt annorlunda men så var det ju också ett tag sedan jag köpte den. I söndagskväll slutade jag med sidan på bilden för att sedan somna gott. "Förlåt, Stefan Einhorn, dina böcker brukar inte vara så spännande att jag har svårt lägga dom ifrån mig men den här sträckläste jag bitvis."  

 

 

 

 

Repet som råkade ligga på bordet då jag tog kortet är ett armband med tacksamhetsknutar. Jag använde repet i en barnruta för ett par veckor sedan och tillsammans knöt vi knutar för olika saker vi hade att vara glada för.  Ofta glömmer vi allt det där vi faktiskt har att vara glada och tacksamma för. Det finns så mycket elände, det ena mer tragiskt än det andra. Kanske knuten kan påminna om, då jag känner den eller ser den att det trots allt finns massor att vara glad för. Bara att ha förmågan ta till sig en text är fantastiskt. Jag tyckte det var lite dekorativt där på sidan vid texten. Tacksamma människor, visst strålar dom också och är dekorativa på sitt sätt. Nu ska du ha det så gott och ta till dig orden av Nalle Puh.

 

 

Du är modigare än du vet,

starkare än du tror

och klokare än du förstår.

 

Nalle Puh

 

 

Kram

 

Maria