Fröjdefull jul!

Publicerat i: Vardagen
 
 
Även om den här kvällen kallas uppesittarkväll kommer jag själv dra till sängen om en liten stund. Men innan dess vill jag önska er alla en riktigt Glad och God Jul med en bild på en fantastisk blomma. Då den kom till mig var det en oansenlig knöl med lite gröna blad på. Den är helt klart ett bevis för att en "knöl" av vad sort det vara må aldrig ska underskattas.
 
 
 
 
 
Stora tunga klockor. Hur ska stänglarna orka.
 
 
 
 
 
 
För att stötta dem lite hämtar jag en pinne och binder upp med ett band. En gammal dekoration
kommer också till användning.
 
 
 
 
 
Fröjdefull Jul
 
 
alla mina goa vänner.
 
 
 
Maria
 
 
 

I går kväll slog jag in julklappar. Hela nio stycken blev det varav åtta är till barnbarnen och ett till min kära gubbe. Nu har sistnämnd person visserligen köpt sin julklapp själv för säkerhets skull men en och annan liten ändring kan man ju göra för skojs skull. Ledtråd. Skyltar som den här nedanför gör ju honom väldigt intresserad men mer än så avslöjar jag inte. Han kanske läser detta?

 

 

Däremot kan jag ju berätta att det var med viss beslutsamhet han satt i soffan och beställde hem sin bok, alltså den han nu ska få av tomten. Anledningen till detta var en viss farsdagspresent som hans fru förärade honom. Innehållet var inte den efterlängtade boken om motorer som han önskat, utan ett strykjärn. Lite snopen blev han allt, gubben min. Vis av skadan har han nu tagit saken i egna händer men jag gjorde paketet. Hi hi …

 

Men julstämningen. Var är julstämningen? Är det bara jag som liksom tappat den där känslan av förväntan med mera som brukar vilja infinna sig så här i december. I så fall kanske det inte är så konstigt. Idag läste jag Mias blogg och inser att i stan har jag inte varit sedan i mitten på november. De inköp jag gjort har gjorts i min närhet. Längre utflykter än så vågar jag mig inte på just nu vilket ju faktiskt gynnar handeln här. Så förde också det något gott med sig. (Nu ljög jag. Har faktiskt varit på Klingande Julkort, så i stan har jag varit. En fin kväll som absolut inte borde stå inom parentes.)

 

I tomteverkstan har jag suttit desto mer. Några sångpåsar har det blivit och annat smått och gott som jag väl får berätta mer om efter jul. Undrar just om barnbarn uppskattar mormor/farmors hemmagjorda saker eller om det bara är jag och gubben som har roligt när vi gör dom? Klurigt.

 

För övrigt är det många tankar som far genom huvudet dagarna i ända. Inte minst när det gäller det kaos hela världen befinner sig i. Tänk om det fanns en off knapp att trycka på när ondskan bara blir större och större. Här kanske vi har den största orsaken till att julstämningen kommit av sig. Ändå är det väl nu vi behöver den som allra mest. Värmen, gemenskapen, generositeten med mera.

 

 
 
 
Var rädda om varandra där ute. Ge en julklapp till alla du möter. Kanske ett vänligt leende, en hjälpande hand, dela några ord, hälsa på varandra eller vad det nu kan vara. Det är de mjuka klapparna vi behöver mest och många kostar faktiskt inte ett öre. Bara mod och lite fantasi. Då kommer den nog, julstämningen.
 
 
 
Julkramar i stora säckar till er alla.
 
Kram! Kram!
 
 
Maria

 

 

Det är lite småmysigt att sitta där och småprata om allt mellan himmel och jord medan flitiga fingrar stickar, virkar eller ägnar sig åt något helt annat. Det är ett stick o virk café jag pratar om. Att göra något med sina händer kan vara både roligt och helande men att träffas och umgås är inte mindre viktigt. Allt för många sitter ensamma även i ett litet samhälle som vårt.

 

Någon av de stickande damerna hade varit hos folktandvården och den här gången fanns det till hennes förvåning inte bara gamla veckotidningar i väntrummet. Där fanns en påbörjad stickning och besökarna uppmanades sticka medan de väntade. Vad det hela skulle bli i sista ändan var osäkert men säkert fanns en ide om det eller kanske rent av en dröm. Har ni hört den lilla berättelsen om att Våga drömma.  Den fick vi lyssna på innan det var dags för skinkmacka och julgröt i går kväll

.

Våga drömma.

 

”Skriv en uppsats om dina drömmar.” Den uppgiften har många skolelever fått genom åren, så även Tommy som gick i en liten byskola någonstans i Sverige på 50-talet. Tommy hade mycket att drömma om, men väldigt lite att bygga sina drömmar på. Hans familj var fattig och hade fått flytta ofta eftersom de var tvungna flytta dit där Tommys pappa kunde få arbete. Så Tommy hade få riktiga vänner och var hopplöst efter i skolan. Men drömmar hade han.

 

Den här kvällen slet Tommy hårt med sin uppsats. ”När jag blir stor ska jag bli konstnär och bo i en stuga på landet som jag själv har byggt.” Tommy ritade noggranna skisser hur huset skulle se ut, och han var mycket stolt när han dagen efter lämnade in sin uppsats till läraren.

 

Tre dagar senare fick han tillbaka uppsatsen med ett stort rött C uppe i hörnet. Lägsta möjliga betyg! När lektionen var slut gick Tommy fram till läraren och frågade varför han fått ett C på sin uppsats. ”Det här är en helt orealistisk dröm för en grabb som du. Du är fattig, saknar nästan helt utbildning, har ingen konstnärlig begåvning och vet ingenting om att bygga hus. Om du skriver om uppsatsen med en mer realistisk dröm, så ska jag ompröva betyget.

 

Tommy visste inte vad han skulle göra. Han funderade hela vägen hem, och på kvällen innan han skulle somna frågade han sin pappa vad han skulle göra. Pappan slog sig ner på Tommys sängkant och tittade allvarligt på honom.

”Det är din dröm, Tommy” svarade han.

”Det är du som måste bestämma hur viktig den är för dig.”

Nästa dag lämnade Tommy in samma uppsats igen. ”Du kan behålla betyget så behåller jag min dröm.”

 

Trettio år senare berättade Tommy den här historien för tjugo barn som kommit på besök för en veckas målarkurs.

”Det här berättar jag för er eftersom ni nu sitter i ett hus på landet som jag själv har byggt, och i morgon ska jag visa er utställningen med tavlor som jag har målat. Om ni tittar ovanför den öppna spisen så ser ni min uppsats inramad. Den påminner mig om att jag inte ska ge upp mina drömmar. Och ni ska inte heller låta någon stjäla era drömmar.”

 

                                                                                                    (Citat ur samlingsvolymen ”Det är aldrig kört!”)

 

 

Boken Det är aldrig kört köpte jag för snart 15 år sedan i ett tillstånd av rent trots. Jag skulle minsann visa de där gubbarna på trafikverket, om det så skulle kosta skjortan. Anledningen var att jag kuggat på uppkörningen för en, i mina ögon struntsak. Kommer inte ens ihåg vad det var, bara att jag vuxna människan blev så illa nervös när sur-gubben påpekade felet inte så lite spydigt. Nu är det historia och det var ju faktiskt inte kört. Glada rullar vi numera omkring jag och min Ford när andan fall.

 

 

Låt aldrig någon ta dina drömmar ifrån dig!

 

 

Maria

 

 

 

Det är lite småmysigt att sitta där och småprata om allt mellan himmel och jord medan flitiga fingrar stickar, virkar eller ägnar sig åt något helt annat. Det är ett stick o virk café jag pratar om. Att göra något med sina händer kan vara både roligt och helande men att träffas och umgås är inte mindre viktigt. Allt för många sitter ensamma även i ett litet samhälle som vårt.

 

Någon av de stickande damerna hade varit hos folktandvården och den här gången fanns det till hennes förvåning inte bara gamla veckotidningar i väntrummet. Där fanns en påbörjad stickning och besökarna uppmanades sticka medan de väntade. Vad det hela skulle bli i sista ändan var osäkert men säkert fanns en ide om det eller kanske rent av en dröm. Har ni hört den lilla berättelsen om att Våga drömma.  Den fick vi lyssna på innan det var dags för skinkmacka och julgröt i går kväll

.

Våga drömma.

 

”Skriv en uppsats om dina drömmar.” Den uppgiften har många skolelever fått genom åren, så även Tommy som gick i en liten byskola någonstans i Sverige på 50-talet. Tommy hade mycket att drömma om, men väldigt lite att bygga sina drömmar på. Hans familj var fattig och hade fått flytta ofta eftersom de var tvungna flytta dit där Tommys pappa kunde få arbete. Så Tommy hade få riktiga vänner och var hopplöst efter i skolan. Men drömmar hade han.

 

Den här kvällen slet Tommy hårt med sin uppsats. ”När jag blir stor ska jag bli konstnär och bo i en stuga på landet som jag själv har byggt.” Tommy ritade noggranna skisser hur huset skulle se ut, och han var mycket stolt när han dagen efter lämnade in sin uppsats till läraren.

 

Tre dagar senare fick han tillbaka uppsatsen med ett stort rött C uppe i hörnet. Lägsta möjliga betyg! När lektionen var slut gick Tommy fram till läraren och frågade varför han fått ett C på sin uppsats. ”Det här är en helt orealistisk dröm för en grabb som du. Du är fattig, saknar nästan helt utbildning, har ingen konstnärlig begåvning och vet ingenting om att bygga hus. Om du skriver om uppsatsen med en mer realistisk dröm, så ska jag ompröva betyget.

 

Tommy visste inte vad han skulle göra. Han funderade hela vägen hem, och på kvällen innan han skulle somna frågade han sin pappa vad han skulle göra. Pappan slog sig ner på Tommys sängkant och tittade allvarligt på honom.

”Det är din dröm, Tommy” svarade han.

”Det är du som måste bestämma hur viktig den är för dig.”

Nästa dag lämnade Tommy in samma uppsats igen. ”Du kan behålla betyget så behåller jag min dröm.”

 

Trettio år senare berättade Tommy den här historien för tjugo barn som kommit på besök för en veckas målarkurs.

”Det här berättar jag för er eftersom ni nu sitter i ett hus på landet som jag själv har byggt, och i morgon ska jag visa er utställningen med tavlor som jag har målat. Om ni tittar ovanför den öppna spisen så ser ni min uppsats inramad. Den påminner mig om att jag inte ska ge upp mina drömmar. Och ni ska inte heller låta någon stjäla era drömmar.”

 

                                                                                                    (Citat ur samlingsvolymen ”Det är aldrig kört!”)

 

 

Boken Det är aldrig kört köpte jag för snart 15 år sedan i ett tillstånd av rent trots. Jag skulle minsann visa de där gubbarna på trafikverket, om det så skulle kosta skjortan. Anledningen var att jag kuggat på uppkörningen för en, i mina ögon struntsak. Kommer inte ens ihåg vad det var, bara att jag vuxna människan blev så illa nervös när sur-gubben påpekade felet inte så lite spydigt. Nu är det historia och det var ju faktiskt inte kört. Glada rullar vi numera omkring jag och min Ford när andan fall.

 

 

Låt aldrig någon ta dina drömmar ifrån dig!

 

 

Maria

 

 

 

Visa fler inlägg