Nytt projekt.

Publicerat i: Vardagen
 
 
Bilden talar för sig själv. Jag vill på allvar börja lära känna min nu ett år gamla leksak. Inte helt enkelt men skam den som ger sig. Misslyckas jag är väl inte det hela världen.
 
 
 
 
Katastrof. Vad gjorde jag för fel? Bara att ratta vidare bland bländare, slutartider och hoppas på bättre tider. Jag menar foton. Träna, träna ...
 
 
 
 
Överlåter till sist åt kameran själv att sköta inställningen. Blev betydligt bättre och jag har bara att kolla vad den använde för siffror av olika slag. Nästa gång gör jag det själv.
 
 
 
 
Ibland får man vara lite bekväm av sig. Annars hade de väl inte gjort en kamera med den finessen eller hur. 
 
 
 
Kram!
 
 
Maria 
 
Den här trasiga rutan har varit trasig länge nu men kanske inte fastighetsägaren tycker det är någon ide att laga den. Undrar just vem som gjort sönder den, kanske hunden som lämnat spår strax bredvid viftade på svansen så det sa krasch.
 
 
 
Det som göms i snö det kommer upp i tö ... och nu har skiten så att säga torkat till i vårsolen.
 
 
 
 
Hundägaren njöt kanske av en kopp kaffe och en cigarett medan hans barn fick en banan, eller vad tror du?
 
 
 
 
Själv föredrar jag banan.
 
 
 
 
På väg hem igen möts jag av ett sopberg som tryckts ner i en blå låda men lådan är för liten och soppgubben blir kanske inte så glad när han kommer för att tömma imorgon. Blomman är nog tyvärr inte till någon större tröst. I ärlighetens namn tycker jag folk är otroligt lata. Där jag och min mobil står finns nämligen containrar för sortering av sopor.
 
 
 
 
Det var dokumentation av Bosses lek för den här veckan.
 
Jag brukar störra mig på allt skräp som ligger slängt överallt, framförallt cigarettfimpar men idag fick jag lite andra funderingar. Vem var det som kastade den där påsen från konditoriet. Kanske en trött ... Tipslappen som ligger klistrad mot trottoaren. Slängdes den av en besviken ... och var det han/hon som  ... också. Med lite fantasi kan tydligen det mesta bli riktigt trevligt.
 
 
God natt och dröm vackra drömmar alla vänner.
 
 
Maria
 
 

Vårtecken.

Publicerat i: Vardagen

Så kom jag av mig mitt i vänliga veckan och tog sportlov på det. Uppehållet blev rätt långt. Löftet jag lite halvt gav förblev ett löfte och inget mer om man bortser från de virkade hjärtana vill säga. Men fortfarande återstår att berätta hur jag upptäckte alla hjärtans dag i slutet på 70-talet.  Farligt det där med löften och så här i efterhand kan jag se att det var klokt inte lova något till hundra procent. Jag var vänlig mot mig själv för dåligt samvete behövde jag inte ha och läsaren i sin tur behövde egentligen inte bli besviken för det var ju bara ett litet ”kanske-löfte”. Jag uppfann nog just ett nytt ord om det nu är ett ord?

 

 
 

Det finns löften av lite olika slag. Vårtecken är ett slags löfte. Löfte om att det kommer vår och varmare tider med sol, bad, röda söta jordgubbar i trädgårdslandet, frukost på altanen och bäst av allt, jag slipper frysa och huttra hela tiden. Nu fryser jag ju inte hela tiden men ibland känns det så. Men kanske det snarare är så att värmen får mig att slappna av och spänningarna att släppa när den kommer. Känslor är uppenbarligen inte alltid tillförlitliga. På bilden ovan var det i alla fall varmt och gott vid solväggen. Ett sådant där ögonblick livet är så förunderligt gott.

 

 
 

Nu har tydligen även maken i huset fått vårkänslor och det rejält. Förut har han gasat vinterns renoveringsobjekt så det bara dånat i vårt lilla garage men nu tror jag han är spritt språngande galen. Han inte bara kör framåt fem meter för att sedan backa och köra framåt igen inuti garaget. Nu kör han ut i minst en decimeters snömodd. Sådant gör bara en äldre man som hamnat i en ”moped-ynglings” kropp när längtan till sommarens långa härliga mopedturer helt tagit över. Detta var gårdagens bästa vårtecken även om denna man sedan konstaterade att köra moped i snö, det var inget vidare.

 

Som tonåring var han min stora idol. Idag ser jag upp till honom med andra ögon och vill påstå att han och hans musik är en del av vår svenska musikskatt. Han gav oss en tidlös musik och jag tror många av oss kommer ihåg just det här ögonblicket. Om inte annat känner vi igen låten. Här kommer Ted Gärdestad då han framförde Satellit på melodifestivalen 1979. Jag jublade och det var ju faktiskt i slutet på 70-talet det också. Ljuva 70-tal, eller?

 

 

God fortsättning på veckan!

 

 

Maria

 

Visa fler inlägg