Jag har redan listat ut hur jag ska göra för att motarbeta kommande förkylningar och influenser. Jag ska plocka, förvälla och bereda för att så småningom stoppa dem i frysen. Här ska läggas upp ett lager för minst ett år framåt. I år ska det inte bara planeras, i år ska det göras också för det här med influenser är inte roligt.

Det är nu de börjar titta fram vid solväggar, i diken och vid vår grannes vedskjul. Jag såg riktigt fina på väg hem från jobbet förra veckan men då fanns varken påse eller sax med. Idag får jag nöja mig med grannens vedskjul för någon längre promenad orkas inte med. Smidigt ändå ha maten på så nära håll.

Sagt och gjort, på med vinterpälsen och ut i blåst och sol. Tur det är nära till grannens skjul men var är de någonstans, ”Hallå, små nässlor inte ska ni gömma er för mig”. Då hörde jag en svag röst ”Vi kommer när solen skinit på oss några dagar till så lova att du kommer tillbaka då. Lova!”. Hur kunde jag glömma att jag åker fyra mil söderut varje gång jag ska till jobbet?

Den promenaden blev lite längre i hopp om att det kanske fanns vid gården. Men inte ens jag kunde med att klampa omkring där runt de gamla husen hur som helst. Kanske vid pumpstationen men där hittade jag bara dessa för mig okända växter. De har väl också rätt att finnas till tänkte jag och lommade snopet iväg hemåt.