Blogga är inte bara att skriva. Blogga är också att läsa andras bloggar. Jag var ibland irriterad på mina barn då de fastnade framför datorn men idag får jag erkänna att jag kanske är lite likadan själv. Som i början av veckan då jag tyckte det var hög tid lämna ett livstecken från mig här på bloggen. Det blev inget livstecken.

Istället fastnade jag på Bosse Lidens blogg och där satt jag och bara läste, läste och läste en gång till.

 Bosse skriver:

 ”Det finns dagar jag aldrig glömmer. Som naglat sig fast så, att jag kan redogöra i detalj för hela dygnet. I en inre film ser jag mig själv. Känner smaker. Minns tankar. Hör ord. Ord från främmande munnar. Ord som var svåra att ta till sig och som skavde. Allt är man inte klädd för när mattan rycks undan från fötterna. …”

Mina ögon blir fuktiga. Inte för att jag är ledsen utan för att minnena blir så starka. En gång var jag i en liknande situation. Då blev diagnosen efter många om och men epilepsi. Som alla förstår har det inte underlättat livet men berikat på olika sätt hur dumt det nu än låter.

Dagligen får människor, unga som äldre olika diagnoser. Diagnoser som är fruktansvärda. Jag förundras över vilken glädje många av dom ändå har i livet. Vilken glädje de delar med sig av till sin omgivning. Det är stort och det är ett privilegium att få umgås och vara tillsammans oavsett diagnoser hit och dit. Vi är nämligen inte vår diagnos, vi är unika personligheter.

Tack Bosse för din text där du med en stor portion humor beskriver din upplevelse av att få diabetes 1! (Du kan gå in och läsa genom att klicka på citatet.)