Fotspår

 

 

Näsan är som en vattenkran. Den blir ömmare och ömmare och det är inte utan att jag längtar till den gamla typen av näsduk i tyg som åtminstone var lite skonsammare. Orken är som bortblåst och det är inte mycket min arma lekamen är villig att göra förutom att ligga under en filt. Men tankarna går ju även då.

 

 

Den där frågan jag råkade ställa i mitt inlägg första april har envist kommit och gått ända sedan dess. Den frågan tar liksom aldrig slut. Har inget slutgiltigt svar. Vem har lämnat störst fotspår i mitt liv?

 

 

Mina tankar gick först till pappa men vid närmare eftertanke har jag kommit fram till att mamma betytt och påverkat så mycket mer än vad jag tänkte då i skrivandets stund. Jag fick bara drygt elva år tillsammans med henne, elva dyrbara år. De gav många fina minnen. Det enda positiva med att vara äldst i ett sammanhang som detta är just alla minnen man hinner samla. Förövrigt är det tufft att vara storasyster på många olika sätt.

 

 

Även ett barn märker när något inte står rätt till. Mamma blev tröttare, behövde vila,  samtalen blev alvarligare och tystnade så där konstigt,  frågor från bekanta, läkarbesök och så småningom operation, sjukhusvistelser med en och annan permission och så vidare. En tidig morgon fick mamma sluta. Hon orkade inte en dag till.

 

 

Detta som jag kort berättat plus pappas sätt att tackla framtiden som ensam pappa till tre barn har satt oerhört djupa spår i mig, format mig och de val jag gjort i mitt liv. Här ser du mig och pappa ute i snödrivorna.

 

 

 

 
 
 
 
Till sist vill jag tacka min mamma och pappa för allt de gett mig och tack min käre pappa för att du inte gav upp när du stod där ensam med tre små flickor ensam. "Det är bra att vara envis ibland, eller hur?" Detta var lite om något mycket stort och komplicerat.
 
 
 
God fortsättning på helgen!
 
 
Maria
Ylva
2015-04-12 @ 14:29:28
URL: http://fastamaskor.blogspot.com

söt bild på dig och din far . Ja det där med att man går igenom livet och formas av de som är i ens närhet eller av de som man önskar var i ens närhet är spännande . Det är kanske viktigt att stanna upp och fråga sig det emellanåt ,ibland kan det förklara varför man tänker och tycker som man gör.

Svar: Så är det och nog blir mycket lättare när man kan se en orsak. Kram Maria
Maria Bromander

Bosse Lidén
2015-04-13 @ 10:16:09
URL: http://bosseliden.wordpress.com

Jag stannade upp som jag brukar göra när jag läst ett blogginlägg som berör mig långt in. Tankarna rör sig åt olika håll, när jag betraktar den fina bilden. Envishet är ofta en bra egenskap om man använder den på rätt sätt. Det var ingen lätt sits din pappa hamnade i och jag känner för de tre tjejerna som blev utan sin mamma. Jag hade tur som hade en mamma som var som en katt med sina nio liv. Annars hade jag också växt upp utan henne. En gång var hon till och med död enligt dåtidens teknik. Det hände under en operation när hjärtat stannade. Vi bär alla våra åldrar och upplevelser inom oss.
Krya på dig. Tänk på att smörja in näsan efter du snutet dig med repair salva. Kram Bosse

Svar: Ska man skriva sådana här inlägg eller inte? Alla har ju sin livsresa och få har varit spikraka. Egentligen kräver det en fortsättning för allt det positiva och goda måste också få vara med. Det är gott att höra om din mamma du berättar ju så mycket fint om henne i din bok. Tänk vad föräldrar betyder mycket. Näsan håller nu mera tätt och har faktiskt repat sig riktigt bra. At joo! Kram Maria
Maria Bromander

Susie på Stjärnarve
2015-04-13 @ 22:36:48
URL: http://stjarnarve.blogspot.se

Ditt inlägg berörde mig verkligen - för trots att jag för det mesta är en källing (gotländska för kvinna, inte kärring) som är livsnjutare och tar livet med en klackspark, så är jag ganska känslosam också.
Jag hade lyckan att få ha mina föräldrar i livet ganska länge, mamma blev 78 - men hon var 35 när hon födde mig så jag hade önskat hon hade fått vara med lite längre. Pappa var sex år yngre och han levde tills han blev 85 vilket jag är mycket tacksam för. Och tacksam är jag för att jag hade så underbara föräldrar är jag, även om dom naturligtvis inte var perfekta, Men vem är det.....!?
Nu lägger jag in dig som en bloggvän, hoppas det är OK?
KRAM
Susie

Svar: Mina föräldrar hade ju naturligtvis också sina fel och brister. Mycket av det kan man skratta åt nu och det andra, varför ska jag lägga energi på det. Undrar hur mina barn har stått ut med alla mina hemska sidor? Naturligtvis är det okey att du lägger till mig. Jag var ju så fräck att jag inte ens frågade dig innan. Ha nu en riktigt bra dag! Kram Maria
Maria Bromander

Liv
2015-04-16 @ 17:48:27
URL: http://adventure-life-vida.blogspot.com/

Vilken viktig fråga, den ska jag fundera lite på.. och vilken fin bild som avslutar inlägget. Jag skulle nog inte kunna välja bara en person.. men det finns vissas fotspår som lever i mig.. på gott och ont.
Kramar

Svar: Så är det på, gott och ont. Många lämnar spår och kanske jag kommer berätta om någon mer jag träffat en dag. Ämnet i sig skulle kunna fylla en hel bok. Njut av våren och Allt gott till dig! Maria
Maria Bromander

Mia
2015-04-19 @ 12:27:57
URL: http://miatankar.wordpress.com

Vilket kärleksfullt fint inlägg om/till dina föräldrar! Ja, alla har vi vår livsresa på gott och ont. Att få ha föräldrarna i livet, åtminstone upp i vuxenålder, ja, det är en förmån. Vet jag tänkte så när mina barn var små att jag åtminstone ville leva tills de var vuxna, helst tills de var 30 år. Nu har den yngste nyss fyllt 30 år och både jag och pappan hänger med. Min önskan gick i uppfyllelse och det är jag glad för.

Att som barn, eller mycket ung, förlora en förälder präglar hela livet tror jag.

Krya på dig!

Svar: Det gör väl det på gott och ont men jag har haft det bra trots allt. Sen blev jag ju som jag blev. Det får både andra och jag själv stå ut med ibland. ;) Kram till dig!
Maria Bromander




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0