Näsan är som en vattenkran. Den blir ömmare och ömmare och det är inte utan att jag längtar till den gamla typen av näsduk i tyg som åtminstone var lite skonsammare. Orken är som bortblåst och det är inte mycket min arma lekamen är villig att göra förutom att ligga under en filt. Men tankarna går ju även då.

Den där frågan jag råkade ställa i mitt inlägg första april har envist kommit och gått ända sedan dess. Den frågan tar liksom aldrig slut. Har inget slutgiltigt svar. Vem har lämnat störst fotspår i mitt liv?

Mina tankar gick först till pappa men vid närmare eftertanke har jag kommit fram till att mamma betytt och påverkat så mycket mer än vad jag tänkte då i skrivandets stund. Jag fick bara drygt elva år tillsammans med henne, elva dyrbara år. De gav många fina minnen. Det enda positiva med att vara äldst i ett sammanhang som detta är just alla minnen man hinner samla. Förövrigt är det tufft att vara storasyster på många olika sätt.

Även ett barn märker när något inte står rätt till. Mamma blev tröttare, behövde vila,  samtalen blev alvarligare och tystnade så där konstigt,  frågor från bekanta, läkarbesök och så småningom operation, sjukhusvistelser med en och annan permission och så vidare. En tidig morgon fick mamma sluta. Hon orkade inte en dag till.

Detta som jag kort berättat plus pappas sätt att tackla framtiden som ensam pappa till tre barn har satt oerhört djupa spår i mig, format mig och de val jag gjort i mitt liv. Här ser du mig och pappa ute i snödrivorna.