Det blev en kyrkogårdspromenad.

 

Så lägligt tänkte jag, då tar jag morgondagens promenad på kyrkogården. Om vädret håller i sig ska jag ta mig tid att åka till en av kyrkorna som ligger så där vackert.  Men så blev det snöväder och jag åkte till den jag har allra närmast för att ta itu med Bosses utmaning den här veckan. Att det inte skulle bli någon större svårighet hade jag redan förstått.

 

 

Redan innanför porten hittade jag en ”hundraåring”  Stenen som stått där i många år nu var så tärd av väder och vind  att texten var svår att se. Troligtvis hade det varit en enkel kvinna som aldrig hittat någon att dela livet med för stenen var enkel och liten. Efter ett tag fann jag ännu en. Namnet var bekant. Fler och fler kända namn dök upp på såväl nya som gamla stenar. 

Det var då något inom mig protesterade. Varför gör jag detta? Är inne och klampar, springer omkring och fotar gravar som betyder så mycket för många efterlevande. Och de döda hundraåringarna vad skulle de tänkt om de levat. Är detta en form av gravskändning? Tanken slog mig att åka till en annan kyrkogård där namnen skulle vara mer obekanta men insåg i samma sekund att även om namnen inte är bekanta för mig är saken den samma där. Det var då jag fattade mitt beslut och det hela övergick i en stilla kyrkogårdspromenad. En fin stund trots vädret, intressant och rofylld. Faktiskt värd mer än alla poäng i världen.

 

 

Till sist beslöt jag mig för att lämna denna vackra kyrka för att återkomma en annan dag när vädret är bättre. Kanske som på bilden ovan. Klicka på den kan du läsa om ett annat av mina besök på denna plats 2014. Då var ärendet ett annat. Undrar vad ärendet ska bli nästa gång. Kanske bara gå runt för att upptäcka, minnas, uppleva lugn och ro och eventuellt fota en underbart fin kyrka.

 

Måste nog berätta ett litet minne i det här sammanhanget. Min mormor skulle begravas och våra barn skulle få vara hos AL under tiden. Nu brukade inte AL vara barnvakt så ofta så vi var och hälsade på för att underlätta för alla parter så att säga. På väg hem träffade vi på en dam som naturligtvis undrade lite över detta och min äldsta dotter förklarade klart och tydligt: "Vi ska vara hos AL när mamma och pappa planterar gamlamormor för hon har dött." Jag tycker fortfarande inte bara det var dråpligt. Det var en så fin tanke på något sätt. Få kan ge så mycket som barn.

 

 

Kram mina vänner!

 

Maria

Mia
2016-03-02 @ 16:12:57
URL: http://miatankar.wordpress.com

Jag tycker också om att vandra på kyrkogård någon gång ibland. Då ska det vara i den kommun jag bodde de första 11 åren! Många namn jag känner igen, föräldrar till mina klasskamrater, grannar, men även sådana i min ålder som dog unga.

Jag bor nära Östra kyrkogården, vandrar genom den ibland. Mycket vacker kyrkogård

Svar: Funderade på om jag skulle åkt dit och tiggt till mig en kaffe hos dig istället. Du jag bara skämtar men vi kan ju ta en promenad en gång. Här eller där. Det är vackert med Kyrkogården och parken där utanför ditt hus. Hoppas den får finnas kvar. Vi behöver lite grönt mellan asfalt och betong.
Maria Bromander

Bosse Lidén
2016-03-02 @ 19:33:56
URL: http://bosseliden.wordpress.com

Jag vill inte att mina bloggvänner ska ge sig ut i snöoväder eller om de inte har tid, lust eller är sjuka. Fast jag skojar är jag en känslig kille/man som bryr mig. Därför var jag lite orolig att någon skulle bli sjuk som gjorde en ängel i snön. Samtidigt inser jag att jag kan inte ta ansvar för allt.
Gravskändning är betydligt allvarligare saker. S googlade och läst upp det för mig nyss.
Men jag tror jag förstår dina tankar där ute i kylan. Kanske något liknande de jag och Solveig kände när det började hagla och jag inte (ovanligt) hade några långkalsonger under byxorna. Annars är vi ofta och promenerar på den gamla kyrkogården som ligger i anslutning till vår fina park på Norra Promenaden. Vi sätter helst bilen en bit ifrån och kan snabbt ta oss till centrum på ett par minuter. Jag har flera gånger skrivit om att jag tycker det är rofyllt att vistas både på kyrkogårdar och kyrkor. Vi är båda uppvuxna med det.
Förstår också att det är betydligt mer känslosamt om man är på "sin" kyrkogård och minnena och saknaden är extra känsliga7känslig. Här har vi inga relationer till de avlidna, men "respekt" har jag alltid för seriösa saker. Naivt hoppas jag att de som S hittade och hade passerat hundraårsgränsen skulle känt sig hedrade av att få vara med i min obetydliga blogg och att de som inte nådde riktigt fram tar det som goda förlorare. Som jag belyste "över" i blogginlägget innan det röda om att det var en lek/uppgift på gång, skrev jag bara snälla saker om dessa för mig okända personer. Mina djupa tankar.
Mysig anekdot du avslutade med. Barn är härliga. Tänk om vi kunde få behålla många av deras naturliga sätt att utrycka sig på. Eller det hade nog blivit för jobbigt och för rakt. :)
Kvällskram Bosse

Svar: Tycker du ska sluta vara orolig för ansvar och konsekvenser tar jag själv. Tycker jag visat det genom mitt agerande i den här leken. För övrigt behöver jag vara ute i alla väder men man kan ju klä sig därefter. Bara sitta inne är rent skadligt. :) Jag använder ordet gravskändning, obs en form av gravskändning alltså inte den typen av gravskändning vi talar om i vanliga fall. Kyrkogårdar, gravar, sorg etc är ett känsligt område. Beroende vad vi har i våra ryggsäckar och rådande förhållande reagerar vi alla olika här. Detta kräver respekt.
Maria Bromander




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0