Så lägligt tänkte jag, då tar jag morgondagens promenad på kyrkogården. Om vädret håller i sig ska jag ta mig tid att åka till en av kyrkorna som ligger så där vackert. Men så blev det snöväder och jag åkte till den jag har allra närmast för att ta itu med Bosses utmaning den här veckan. Att det inte skulle bli någon större svårighet hade jag redan förstått.
Redan innanför porten hittade jag en ”hundraåring” Stenen som stått där i många år nu var så tärd av väder och vind att texten var svår att se. Troligtvis hade det varit en enkel kvinna som aldrig hittat någon att dela livet med för stenen var enkel och liten. Efter ett tag fann jag ännu en. Namnet var bekant. Fler och fler kända namn dök upp på såväl nya som gamla stenar.
Det var då något inom mig protesterade. Varför gör jag detta? Är inne och klampar, springer omkring och fotar gravar som betyder så mycket för många efterlevande. Och de döda hundraåringarna vad skulle de tänkt om de levat. Är detta en form av gravskändning? Tanken slog mig att åka till en annan kyrkogård där namnen skulle vara mer obekanta men insåg i samma sekund att även om namnen inte är bekanta för mig är saken den samma där. Det var då jag fattade mitt beslut och det hela övergick i en stilla kyrkogårdspromenad. En fin stund trots vädret, intressant och rofylld. Faktiskt värd mer än alla poäng i världen.
Till sist beslöt jag mig för att lämna denna vackra kyrka för att återkomma en annan dag när vädret är bättre. Kanske som på bilden ovan. Klicka på den kan du läsa om ett annat av mina besök på denna plats 2014. Då var ärendet ett annat. Undrar vad ärendet ska bli nästa gång. Kanske bara gå runt för att upptäcka, minnas, uppleva lugn och ro och eventuellt fota en underbart fin kyrka.
Måste nog berätta ett litet minne i det här sammanhanget. Min mormor skulle begravas och våra barn skulle få vara hos AL under tiden. Nu brukade inte AL vara barnvakt så ofta så vi var och hälsade på för att underlätta för alla parter så att säga. På väg hem träffade vi på en dam som naturligtvis undrade lite över detta och min äldsta dotter förklarade klart och tydligt: "Vi ska vara hos AL när mamma och pappa planterar gamlamormor för hon har dött." Jag tycker fortfarande inte bara det var dråpligt. Det var en så fin tanke på något sätt. Få kan ge så mycket som barn.
Kram mina vänner!
Maria
Jag tycker också om att vandra på kyrkogård någon gång ibland. Då ska det vara i den kommun jag bodde de första 11 åren! Många namn jag känner igen, föräldrar till mina klasskamrater, grannar, men även sådana i min ålder som dog unga.
Jag bor nära Östra kyrkogården, vandrar genom den ibland. Mycket vacker kyrkogård